Att komma ikapp

Så här i slutet av påskhelgen känns det som om jag äntligen kommit ikapp alla mina idéer, alla mina fritidsplaner och halvt glömda favoritsysselsättningar. Jag kan iallafall få fatt i bakhasorna på dem!

Och vilken dag är det i morgon? Tisdag. Arbetsdag. Jag kan känna mig perfekt i balans den ena dagen, fastän vågskålarna börjar glida iväg åt varsitt håll nästa dag.

Ibland vet jag inte vad jag gör med mitt liv. Går jag ett steg framåt, ett steg bakåt eller står jag bara stilla?

En sång från min själ

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting.
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.
Onsdag går jag ut och vankar.
Torsdag sitter jag i tankar.
Fredag gör jag vad jag vill.
Lördag stundar helgen till.

Dagen förlängs

Jag förlänger dagen med kaffe. Starkt kaffe och musik. Med musik i öronen, ved i kaminen och kaffe i pannan så kan jag vara uppe hela natten.

Månen har rundat gaveln på vårt hus och lyser nu in från väster. Dygnet rör sig, men jag och min kaffekopp stannar vid bordet.

Tiden är kort – tålamodet kortare

Det fanns en gång en tid då en timme verkligen var en timme. Jag trodde att mattetimmen i skolan verkligen varade en timme, men när jag kollade schemat så tog det inte lång tid innan jag upptäckte att dagen var indelad i lektionspass – en mattetimme kunde, om man hade tur, ta slut efter 40 minuter.

Tv-serier började ofta klockan 20 och slutade 21. Där tummade ingen på timmen. Men så kom reklam-tv till vårt lilla land och timmen styckades upp i segment. Idag kan ett avsnitt av en tv-serie avbrytas av fem stycken fyraminuters pass med reklam. Det blir inte så mycket kvar av det där timslånga serieavsnittet.

Vad värre är, det ska mycket till för att jag inte tappar intresset redan vid första reklamavbrottet. Zap-zap och kommer aldrig mer igen. Kollar något annat fram till nästa reklamavbrott och så vidare.

På det sättet får jag aldrig min avkopplande timme i soffan framför tv:n. Jag ger oftast upp innan det ens gått 20 minuter. Reser mig och gör något annat. Det behövs mycket tålamod för att stå ut med en timmes tv-konsumtion – kanske är det i det här fallet rent av sunt att man inte alltid har så mycket tålamod.

Många vägar och mil från här

Nästan varje dag kör jag bil. Dag efter dag ser jag ut genom vindrutan. Vägen kommer emot mig, det försvinner in under bilen – hela tiden rullar ny asfalt emot mig och försvinner snabbt i ett ändlöst, mekaniskt skådespel. När jag tittar i backspegeln ser vägen mycket lugnare ut. När jag tittar bakåt får jag inget intryck av att jag hetsar framåt och lämnar något bakåt mig. Bakom mig ligger vägen stilla.

Men dag efter dag rullar vägen in i mig när jag ser ut genom vindrutan. Den kommer emot mig och den försvinner under mig, fast det känns som om den försvinner in i mig. Jag slukar vägen. Det är det som gör mig så trött. Det är det som gör att det är skönt att färdas långsamt på fötterna. Steg för steg. Långsamt.

Så här sitter jag och tänker ibland när jag kör bil. Andra dagar lyssnar jag på Liz Phair eller annan musik som jag gillar och tänker på andra saker.

Halvsanningar

En expert på té skrev en gång att efter att vattnet kokat ska man vänta ungefär tre minuter tills man häller det över téet. Annars får man inte fram téets rätta karaktär och smak. Enligt experten var det stor skillnad mellan té där tébladen fått kokhet vatten över sig, och té som behandlats varsamt och korrekt.

Jag tänker ofta på det där med de tre minuterna när jag gör mig en kopp té, men det blir sisådär med tidtagningen eftersom jag låter min egen uppfattning om vad som är tre minuter styra, istället för att hålla koll på klockan.

Så mitt té når inte hela vägen fram till téets sanna smak. I min kopp finns bara en halvsanning.

På jakt efter kaos

För en nyfiken människa som mig så är det ett sant eldorado att leva i vår tid av RSS och twitterströmmar. Jag badar dagligen i en flod av nyheter, av bilder, filmer och ljud. Och mycket av det försöker jag samla ihop & kategorisera. Spara med bokmärken, notera det ena, memorera det andra. Och glömma 90 procent när kvällen kommer. Nästa dag börjar med ett nytt vitt blad som snart printas fullt av snitsiga uttryck hittade på webben, intressanta nyheter och roliga bilder.

Jag samlar ihop och bygger ett kaos. Dag efter dag. Jag vet var mitt kaos finns – i anteckningsböcker, i lådor med gamla utskrifter och tidningsurklipp. Jag lever med kaos, jag känner kaos väl, jag skapar kaos när jag tror jag skapar ordning i allt som strömmar omkring mig. Men det är ok. Jag är en del av kaos och det är ok.

Tiden mellan ljus och mörker

Sedan jag var liten har jag hört att tiden läker alla sår. Och lika ofta har jag hört att ingenting är nytt under solen. Det vi kallar tiden är visst någonting som rör sig, någonting som tar oss med och för oss längre och längre bort från det som hänt. Och ändå upprepar sig visst allting. Vi är likadana nu som för 1000 år sedan. Kanske har ingenting hänt. Kanske är alla sår kvar från förr – vi kan fortfarande lika lite som då få någonting att läka. Och tiden, finns den?

Är tiden någonting som tickar på din handled? Eller är tiden bara skiftningar mellan ljus och mörker som i sig inte har någonting med vårt åldrande att göra? Tiden är skiftningar mellan ljus och mörker, mellan natt och dag. Åldrandet är bara ett nedbrytande, precis som allt annat bryts vi sakta ner. Oavsett om vi kunde resa i tiden eller inte.

Eller ens om det alltid var ljust. Men då kanske det finns en annan aspekt, det kanske finns en egen enhet, en tidsenhet? Vem vet? jag vet bara att vårt sätt att dela in tiden som vi gör när vi mäter den, är bara det bästa vi kan göra för att få ett praktiskt redskap till något som vi egentligen inte förstår till fullo.